Kolfiber har sitt ursprung som ljuskällan för glödlampor. Sir Joseph Wilson Swan (1828-1914), en brittisk kemist och fysiker, uppfann glödlampan med platinatråd som ljuskälla. För att lösa problemet med platinatrådens värmebeständighet använde Swan istället förkolnade pappersremsor. Eftersom karboniserade pappersremsor är lättantändliga i luft, löste Swan detta problem genom att skapa ett vakuum i glödlampan. 1860 uppfann Swan en semi-vakuumlampa med karboniserade pappersremsor som ljuskälla, prototypen på glödlampan. Vakuumtekniken var dock inte mogen på den tiden, så lampans livslängd var kort. I slutet av 1870-talet hade vakuumtekniken mognat, och Swan uppfann en mer praktisk glödlampa och fick patent 1878.
Framväxten av konstgjorda-fibrer och kemiska fibrer inledde en era av "återuppfinnande" för kolfiberteknik. Framväxten av konstgjorda -fibrer som viskos (1905) och acetat (1914) i början av 1900-talet, och särskilt kommersialiseringen av kemiska fibrer som polyvinylklorid (PVC) (1931), polyamid (1936) och polyakrylnitril (PAN) (1920-talet) (1920-talet) gav grunden i mitten{00} vetenskaplig forskning inom högpresterande kolfiberteknik i USA.
Kinas fokus på och utforskning av kolfiber började relativt tidigt. I början av 1960-talet hade Changchun Institute of Applied Chemistry redan påbörjat forskning om PAN-baserade kolfibrer. Under denna period uppfann Akio Shindo från Japan en metod för att tillverka kolfibrer med användning av polyakrylnitril (PAN) fibrer som råmaterial och erhöll ett patent. 1963 använde Nippon Carbon Co., Ltd. och Tokai Electrode Co., Ltd. Shindos patent för att utveckla polyakrylnitril{10}}baserade kolfibrer.
